Episk Resa Del 44 - På väg mot Whakatane

 Efter att vi blivit blöta flera gånger om i Rotorua åkte vi vidare mot Whakatane. Vi hade planerat att åka över till White Island som ligger ett par sjömil utanför Whakatane. White Island är en enorm vulkanö som står och spyr ut gifter mest hela tiden. Det är skyddsutrustning och guider som krävs för att få besöka denna märkliga, men väldigt häftiga ö. Tyvärr så vart det storm precis då vi bokade, en storm som skulle visa sig hålla igång i flera dagar. Och eftersom tid inte var något vi hade överflöd vid så fick vi avstå från white Island. Synd som fan, men jag är ändå rätt nöjd med utbudet av vulkaner jag fått se både före och efter det här tillfället. Vi stannade i Whakatane i två dagar till förutom första dagen då innan vi gav upp och åkte söderut igen.
 
På en camping i Whakatane träffade vi iaf ett gäng nya zealändska gubbar som var på fisketävling, dom var så glada över att få träffa oss turister som gynnar deras land, så dom bjöd oss på fisk och en massa historier och en språkkurs på maori. Det var lustigt! Vi hade vårat fisk i frysen på campingen och dagen efter hade någon elak, grym typ stulit våran precious fisk! Dom jävlarna! Men det var bara en liten fotnot.
 
Hur som haver, vi fick se ännu mer vacker natur på vägen till och runt Whakatane. Det finns i princip inga tråkiga vyer i det här landet. Vi träffade på ett gäng kossor som stod i en hage och såg fluffiga och söta ut, vi bestämde oss för att gå fram och hälsa. Men maken till rädda kossor har jag aldrig stött på! Dom stirrade på Håkan som om det var Lasermannen som kom smygandes. Jag har nog sällan skrattat så mycket åt uppsynen på en flock kossor förr. Håkan försökte desperat vinna vänskap genom att ge dom gräs. Dom vågade sig givetvis inte på gräset förrän Håkan hade gått därifrån. Gulligt!
Håkan chillaxar på en väldigt fluffig gräsmatta!
 
Snygga berg och slätter!
Varning för Kiwi på vägen, gulligt. Inte att dom blir påkörda, bara att dom finns.
 
Jag tror att den här kossan kan ha världens bästa utsikt. Inget djurplågeri där inte!
 
Håkan gömmer sig för mig. Det gick väl sisådär!
 
Gulliga, svarta, fluffiga kor som stirrar ihjäl oss.
 
Gulliga, svarta, fluffiga kossor som sprungit iväg då Håkan närmat sig och stirrar nu ihjäl oss igen.
 
Gulliga, svarta, fluffiga kossor som vågar sig fram till gräset Håkan lagt upp, när han gått därifrån.
 
Jag vart eld och lågor över dessa enorma elstolpar vid världens största ensliga fält. Jag tycker det var poetiskt på något sätt. Håkan, elektrikern, tyckte det var tråkigt och fult;-P
 
Ännu mera minnen sparade i hjärnbanken!:)




Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Kommentarer



Namn:
Kom ihåg mig

E-post: (Bara jag ser den)

URL/Bloggadress:

Kommentar:







Trackback